Torsdagen den 3 oktober 2024 blev det en mycket trevlig klubbkväll hos MCHK Gävleborg på Bygården i Överhärde. Det var Kjell Pedersen från Malung som kom och berättade om en mc-resa som han och tre kompisar gjorde till Afrika för att se Dakar rallyt på plats.
 
Efter att ha rekat året före, så startade de 2005 från Malung på Annandag Jul i 16 minusgrader. Cyklarna var skodda med crossdäck som skulle klara både snö, is och sand.
Resan ner genom Sverige gick i vinterns tecken. Snöstorm hela tiden ner till båten från Stena line.
Det blev dock ett litet stopp på nervägen när de passerade Trollhättan, Kjell passade på att byta motorcykel, det blev en ny BMW.  

En glad och trevlig berättare, Kjell Pedersen från Malung, som lättsamt och trevligt berättade om en resa till Afrika för att se lite av Dakarrallyt på plats.                                                                                                             
                                                                        
När de berättade för kaptenen att de skulle till Marocko och körde motorcykel, bjöd kaptenen på skutan att de fick ta kaptenshytten – för det var det sämsta han någonsin har hört. Skoteroverallerna fick de lämna på båten. Här efter fick de klara sig med mc-ställen.
                                                                                   
Det var inte bara snö i Sverige, utan även snöstorm i Tyskland, det var riktigt halt mellan Kil och Hamburg där de skulle ta bil/mc tåget till Frankrike. Motorcyklarna var totalt igensnöade på tåget när de kom fram till  Narbonne  i Frankrike.
                                                                                                                     
Motorcyklarna de åkte på var en Honda Africa Twin, samt tre BMW. Den yngre killen i gänget hade en KTM, men de andra sade att du måste ha en BMW du också, så han slog till och köpte en BMW direkt för att få åka med. Fördelningen mellan tre motorcyklar var att en hade extra bensin, en extra vatten och den tredje extra däck och slangar.                                                              
                                                                
Det blev även båt till Marocko, där de hade beställt ett hotell i Casablanca till nyår 2006. Matpriset på nyårsmaten var överkomligt 10 kronor styck.
 
Nu åkte de vidare söderut genom Västsahara, där de åkte precis nära minfält, och i öknen tog det över tre timmar att köra 5,5 mil.
 
- Vi kanske inte luktade så bra heller,  säger Kjell, och fortsätter för vattnet var ju till för att dricka och inte slarvas bort på tvätt.
 
Att åka mc i öknen var ju inte så lätt, vi körde säker omkull femton gånger var, innan vi lärde oss, att vi måste köra fortare, minst 70 km/tim.
 
Tävlingsförarna i Dakar åkte 32 mil transport innan de kom in på en 70 mil rallysträcka. De som körde mc höll c:a 150 – 170 km/tim medan bilarna kör över 200 km/tim.                                                                                                                                                             
 
- Vid Agardi i Marocko vände skåningarna som vi hade haft sällskap med, fortsätter Kjell, och vi skulle upp över bergen, men fick vända och försöka igen dagen efter, och då gick det bättre, och vi kom upp på 2.070 meters höjd.
         
När de kom till Porten av Sahara, gällde inga försäkringar längre, men de fortsatte i alla fall, och vi såg att det oftast var barn som passade fåren och getterna.
 
När vi skulle ta in på ett hotell en natt, så trodde ägaren att de hade frågat efter garage till motorcyklarna, så ägaren sade åt två stycken kockar att de fick gå hem, för i köket skulle motorcyklarna ställas. De fick även rum själva, vilket var bra för det var bara 4 grader varmt på natten. De stannade två nätter på detta ställe och fick betala 16 kronor var. Inte illa för rum två nätter med frukost samt garage i köket två nätter.
De hittade en kille som kunde lite engelska, och de frågade honom om något ställe, där de kunde få prova att rida en liten sväng på en kamel. Han tar dem till ett ställe där det var möjlig för 8 kronor. De kommer till ett tält med kameler.
De gav sig av i tolvtiden på dagen samt en Land-Rover med deras väskor i. Efter 2½ timme, då solen började gå ner, parkerade de kamelerna och fick mat, samt att de skulle sova över. Nu började de bli riktigt oroliga, om motorcyklarna skulle stå kvar, eller  hade de fraktas bort, Det var dock inga bovar de hade åkt med. Motorcyklarna stod kvar dagen efter när de kom åter, och de blev senare även bjudna till hans mamma på te med massor av olika tesorter.
 
De åt allt, får och getter, men blev lite dåliga i magen ibland och Kjell Pedersen gick ner 13 kilo på denna resa.
 
På hemresan tog de vägen över Gibraltar och sedan en sväng över Portugal och hemåt.
När de åter passerade Trollhättan, passade Kjell på att byta motorcykel igen, den gamla hade ju gått 1.037 mil nu, det blev åter en ny BMW. Efteråt ringde det från denna firma och tyckte att det var så mycket sand i den inbytta motorcykel. Så klart det är, svarade då Kjell, vi har ju varit i Sahara och åkt.
 
När de kom hem, hade de varit borta i 32 dygn.                                                                                                                                
  
Text och Foto:  Caj Abrahamsson

Torsdagen den 7 oktober 2021, hade vi fint främmande på vår klubbkväll vid Bygården i Överhärde. Det var Patrik Lövgren och David Englund från Ockelbo expo, som är en ideell förening för Ockelbo kommun för att bevara deras Kulturhistoria. De har även en utställning vid Wij trädgårdar i Ockelbo som oftast är öppen vardagar på sommaren.
 
Denna gång är det dock om Erik ”Ockelbo-Lundgren” och hans Ockelbo-Ferrari som Patrik och David skulle berätta, och vilken berättelse det blev. Här kommer lite av deras berättelse.,
 
Duktiga berättare om Erik ”Ockelbo-Lundgren” och hans bilar och tävlande.  Från höger Patrik Lövgren och då givetvis David Englund till vänster. Bägge från Ockelbo Expo.

Erik Lundgren föddes 1919 i Hemgården i Mo i norra Ockelbo som en av två söner till pappa Robert och mamma Tora.
Sitt tävlande började han med pappa Roberts bilar 1945, och senare med sina egna bilar i rally, tävlande för Sandvikens Motorklubb. Senare blev det en racer, Ford Special , 1949 och tävlade i klass Nordisk Special. Järbo Karossfabrik hade gjort karossen medan chassiet kom från Ford. Motorn är en sidventils Ford från senare delen av 30-talet med Arduntoppar och hela åtta Solex förgasare. Effekten hade man höjt från 100 hästar till närmare 300. Medhjälpare och konstruktör var hans vän Waldemar ”Walle” Lindström.
Det blev många tävlingar med denna bil på slutet av 40- och 50-talet,  Det tävlades på isbanor, travbanor och vanliga racingbanor med asfalt på.
På gamla filmerna som visades medan Patrik och David talade fanns bl.a. en från Storsjöns is i Sandviken, 1 februari 1950 vid Stenbryggarn, där Erik kör med dubbla bakhjul. Han vann Djurgårdsloppet i Helsingfors 1951 samt både Kanonloppet i Karlskoga och Skarpnäck i Stockholm 1954. Av cirka 75 starter vann han 45 samt många andra och tredjeplatser.
Bilen var inregistrerad, så den togs även fram ibland när han t.ex. skulle till affären och handla, men då kom mammorna ut och varnade sina barn, för det kunde gå ganska fort.
 
Eriks framfart på racerbanorna hade blivit mycket känt, inte bara i Sverige utan även nere i Europa, så han inbjöds till Mercedes i Tyskland att testa en Mercedes 300 SL tillsammans med deras förare. Det började regna, och det tilltog alltmer, så deras förare åkte in i depån. Erik som var van att köra på is, fortsatte dock och körde allt fortare hela tiden, snabbare än vad deras egna förare körde när det var torrt.
Efter detta fick han köra vissa tävlingar för Mercedes, bl.a. Sveriges GP i Kristianstad 1955 i en Mercedes 300 SL.  Fabriksföraren för Mercedes, Karl Kling och Erik utklassade övriga startfältet och bytte plats hela tiden, men Karl Kling var först över mållinjen och vann med 3/100- sekund före Erik. Det luktade stallorder att deras försteförare skulle vinna.
 
Efter många fina framgångar fick Erik erbjudande att bli stallförare för Mercedesstallet men han avböjde.  1956 körde han en hel del tillsammans med John Kvarnström och 1957 i Sveriges Grand Prix med Ce-Ge Hammarlund i Jocke Bonniers Maserati där de fick bryta i ledning när motorn rasade .
 
Erik körde även lite rally på senare tid, bl.a. Monte-Carlo rallyt och Midnattssrallyt i en Alfa-Romeo, men även Ford Anglia användes med hustru Ulla som kartläsare.
 
Nu till Ockelbo-Ferraribilarna. Erik hade fått nys på en Alfa-Romeo Giulietta Sprint som  brunnit, och fick en idé att göra en egen kaross till denna. Han for till Malmö flygindustri för att lära sig hur man arbetar med glasfiberarimerad plast. Han tyckte att Ulf Norinder hade en mycket fin Ferrari, så den karossen ville han efterlikna. Med hjälp av Jocke Bonnier, fick han låna Uffes Ferrari  500 Mondial och kunde gjuta av karossen, och få en gjutform för att göra karosserna. Uffes fina Ferrari med aluminiumkaross, en av endast sexton tillverkade, tappade dock färgen efter denna behandling, så den fick lackas om.
Nu kunde denna fina, lätta, läckra öppna karossen börja säljas till hugade köpare för 1.475 kronor, själv behöll han och byggde endast två bilar.
 
Därefter blev det istället byggande av båtar och skotrar, d.v.s Ockelbobåtar och Ockelboskotrar.
 
Erik ”Ockelbo-Lundgren” avled 16 september 1967 p.g.a hjärtfel.
  
Text och foto  Caj Abrahamsson, samt bilder från Ockelbo Expo.

På klubbträffen torsdagen den 11 oktober 2018, var det en högtidskväll för de som gillade moto-crossen i fornstora dagar. Då fanns Hembygdsföreningens Ulf Westin på plats och berättade om ”Sippan”. Så var nämligen den lokala benämningen på dåtidens hemmabana för SMK Gävle, annars populärt kallad ”Siporexgropen” i Vretas Valbo. Ett namn kopplat till Gävleföretaget Siporex som tillverkade lättbetongblock 1945-1971. Redan under sommaren 1953 hördes det första motorljudet då grustaget började avvecklas.

                                                                              Vår ordförande Michael Mattsson tackar Ulf Westin t v för en trevlig kväll

Tiden i ”Sippan” var en stor glansperiod för SMK-Gävles moto-crossavdelning, vars lagmedlemmar syntes högt upp i prislistorna. Även rikskändisar i form av bl a ”Vilde Bill” Nilsson och Sten ”Storken” Lundin deltog i ett antal tävlingar.
År 1959, då en av SM-tävlingarna avgjordes här, vann vår egen Bertil Eriksson ”lilla klassen” över Torsten Hallman, för övrigt den senares enda förlust det året. En tävling där nog ”Sippan”-perioden hade flest antal åskådare – 3200 betalande.

Vid den här tiden, var i likhet med roadracingen, 500 cc-klassen att betrakta som kungaklassen, men i moto-cross fick man ha motorn igång vid start till skillnad från roadracingen där det var springstart.
Med motorn igång var det svårt att undvika tjuvstarter, så man hade allehanda trix för att hålla starten bl a under en period vänster hand på hjälmen för att inte växeln skulle kunna läggas i förtid. Ett försök med ljuslampor fungerade inte i stark solbelysning, så tävlingsledare Gustaf Hägglund fick åter ta fram startflaggan.

Förutom tidigare nämnde Bertil Eriksson som dominerade 250-klassen i distriktet och även tävlade på elitnivå var Gävles Karl-Gunnar ”Salle” Salander nestorn i 500-klassen. I lagtävlingar hade ”Salle” det hedervärda numret 50 på sin maskin. Jmf proffscyklingen där lagets kapten alltid har nollan på nummerlappen och därmed är den som övriga laget kör för. Men alla lagmedlemmar är lika viktiga – det gällde att slå ”sin förare” i de andra lagen.
Epoken ”Sippan” tog slut då den sista tävlingen kördes 1961.

Det som var speciellt roligt var att flera av dåtidens lokala stjärnor fanns på plats i Bygdegården denna klubbkväll.

Text Pär Bäcklin
Foto Arbetarbladet, J-berg/arkiv Gävleborg, ”privat” och Hans Back

Måndagen den 30 juli 2018, gick Måndagskörningen hem till Leif Aurosell i Hedåsen (mellan Årsunda och Österfärnebo). Leif som åker sidovagnsracing med sin specialmaskin som har en König båtmotor, dock ”lite” ändrad för sidovagnsracing.
Leif har tillsammans med Lars-Gösta Schwartz från Hofors utvecklat dessa sidovagnsmaskiner (Lars-Gösta som åkt den berömda tävlingen på Isle of Man inte mindre än 26 gånger).
Deras motorcyklar är verkligen speciella, den förändrade König-motorn från båt till sidovagnsracer är bl.a. slidmatad med hjälp av en ”gammal grammofonskiva”, som man gjort ett jack i. När de bromsar ekipaget och styr åt t.ex. höger, vrids bromsskivan åt vänster. Bromsskivorna är förresten från Renault 8 och 10-bilar medan hjulen är 10-tums hundkojehjul.

        
                                                                                             Vilket race-ekipage, som synes sitter bromsskivan fram inte alls hjulet.

När Leif start upp härligheten och varvar upp den till 12000 varv/min kommer ett mycket skönsjungande ljud till oss publik
som hänförda lyssnar till de konstruktioner som Leif och Lars-Gösta fått till.
- Numera åker jag Classic Racing, säger Leif Aurosell. Jag har slutat att åka runt på Europas racingbanor, det blev helt enkelt för dyrt, så den bästa cykeln jag hade, har jag sålt till Prag.
- Jag hade också en långcykel (en längre variant av en sidovagnsracer) fortsätter Leif, som jag sålde, men den killen åkte av rejält, ut på en åker som hade en höjdskillnad på två meter nedåt i 240 km/tim. De flög åt alla håll och kanter, och den skadade karossen har jag nu köpt tillbaka, få se om jag skall rusta denna och bygga upp ett nytt raceekipage.
Leif berättar vidare att han började tävla redan när han var 15 år med en 98:a på en sandad isbana i Årsunda. Han har i början av sin karriär från 1956 åkt motocross med tre stycken Husqvarna Silverpilar. Han har kört 1000-mseters, backe osv och hittills haft 10-talet sidvagnscyklar.
Numera är Leif Aurosell 78 år fyllda, men vad är det på en fullfjädrad racingförare.
 
Text och foto:  Caj Abrahamsson 

Både Leif Aurosell och Lars-Gösta Schwartz körde helgen efter, alltså 3-5 augusti, 53-Årsracet på Sviestabanan i Linköping. Där tränas och tävlas det samtidigt i Roadracing, Motocross, Trial och Speedway både med och utan sidovagnar dessa dagar, inom Classic Racing.
För både Leif och Lars-Gösta gick det inte så bra på lördagens tävling, bägge fick bryta, För Lars-Gösta med burkslav Hans Blom gick det sämst, en kolv skar, så för dem var det bara att ställa in cykeln i släpvagnen och bli åskådare. I Leifs maskin gick en slidrem sönder, vilken kunde bytas, så han med sin burkslav Sören Eriksson från Enköping kunde åka in på tredje plats i söndagens tävling.
 
                                                                                                   Leif Aurosell t.v. med burkslav Sören Eriksson inför tävlingarna.
Text och foto:   Caj Abrahamsson