Motorcykelhistoriska klubbens Gävleborgsavdelning bildades 1981 och är en ideell förening för intresserade av äldre motorcyklar. Vi är ca 200 medlemmar och har tillsammans ungefär 400 motorcyklar.

Årsmöteshandlingar, protokoll, medlemsinformation mm finns under fliken.
"Om klubben/Hämta filer" 

Inbjudan till bussresa till Tidö slott
Inbjudan till MC-resa tilll Gotland
Inbjudan Valborundan

                                                                                                                              Sommarens klubbkörningar
är över för den här gången.
Vi får se fram emot nästa säsong.


Klicka på bilderna nedan för att förstora.
 

På klubbmötet torsdagen den 14 november i Överhärde. berättade Michael Mattsson och Håkan Sjöberg om renoveringar och vad man bör tänka på.
Michael hade med sig två motorcyklar, en fint renoverad Husqvarna 110 TV från 1934 samt ett nytt objekt, en Husqvarna 112 TV från 1936 som inhandlades så sent som i slutet av september. Denna maskin har någon försökt göra en bobber av, men nu skall det bli ett fint original.
 
Michael berättade att en central del av vår hobby är ju för många att skruva och renovera, men vad skall man tänka på?
 
Foto: Michael Mattsson på sitt nya objekt, en Husqvarna 112 TV från 1936

För det första, säger Michael.  - Drömmen lever, men vad vill jag ha?  Är det ett personligt minne, kanske från en släkting. Vill jag ha en lättmekad cykel?  Eller en exklusiv och svår mc?  Är det tänkt som en investering för framtiden (Pensionsförsäkring)?
 
När ovanstående viktiga fråga är klar, kommer nästa. Var börja, en motorcykel som någon släkting har och vill sälja, eller från något dödsbo?
 
Hur mycket? En viktig fråga. Det gäller både tidsplan, hur mycket tid har jag att renovera motorcykeln och kostnaden. Hur mycket får cykeln kosta, och vad får renoveringen kosta?
 
När ett objekt hittas.  Vad är det för något?  Vad är detta?
 
Att ta reda på detta. Registreringshandlingar eller andra handlingar. Gamla foton. Kvitton. Mer delar till cykeln.
 
Vad behövs?   Vad är det som saknas?  Vad måste finnas?  Finns reservdelar?  Vad måste lämnas bort? Krom, lack, motor, magnet o.s.v
 
Kostnader. Framtida värde?  Annonser på blocket kan ge svar.  Små lättviktare är billiga. Stora V-tvinnar är dyra. Amerikanska 4-cylindriga är svindyra.
 
När du har bestämt dig:
 
Se till att du får så mycket information som möjligt.
Kontakta tillverkare (utdrag från fabriksliggare hos Husqvarna)
Intyg från tillverkare.
Besök landsarkiv eller stadsarkiv (Stockholm)
Beställ fram handlingar och leta.
Om inget hittas, begär intyg på detta (att man verkligen har försökt)
Ansök om ursprungskontroll till Transportstyrelsen (ta egna kopior, Transportstyrelsen behåller originalet).
Tänk på att gamla skyltar på motorcyklar ofta är falskskyltade.
 
Gör en plan. Vad vill ja ha?  Nyskick, Patina eller vad?
Kroma tar ofta lång tid och kostar pengar. Ibland bättre att köpa nytt t.ex. ekrar och fälgar.
Motor och växellåda behöver oftast ses över. Varför blev motorcykeln stående?
Samma detaljer kanske finns på andra motorcyklar.
Magnetdelar finns oftast på nätet. Verkstäder finns som hjälper till.
Förgasare, bl.a. Amal, till dessa finns nytillverkade delar.
 
Skaffa litteratur till din mc.  Ta kontakt med kompisar (alla kan något, ingen kan allt).
 
Börja skruva: 
Plocka inte ner mer än nödvändigt.
Börja renovera en komponent, och gör den klar.
Märk upp alla detaljer inklusive skruvar och muttrar (de kan se lika ut, utan att vara det).
Kolla och laga skadade gängor och fästen.
Provmontera före lack.
Gör klar ram och gaffel tidigt (för att montera klara detaljer i)
 
Spräckta vevhus är inte roligt. Saker som saknas och inte kan skaffas får man kopiera och tillverka.
 
Ett mycket bra hjälpmedel är en kamera. Fota, fota och fota igen. Ju mer ju bättre. Man glömmer så lätt hur saker skulle sitta och i vilken ordning samt hur det såg ut.
 
 
Nu kommer det roliga: 
Dags att starta.
Slutmontering är också roligt
 
Färdig att tas ut på första provturen, första rallyt o.s.v. Livet leker.
 
 Ladda ner Michaels hela presentation här. Obs! Power Point
 
Text och foto:  Caj Abrahamsson
Texten är avskriven efter Michaels visning på powerpoint samt hans berättande.

Torsdagen den 10 oktober fick vi höra en trevlig berättelse om hur det var att köra Route 66 av Håkan Sjöberg vid klubbmötet på Bygården i Överhärde. Till berättelsen visades många bilder på duken, och ibland fick han även ta lite hjälp av sin ”bättre hälft” Cathrine, som fanns bland oss övriga som andäktigt lyssnade på Håkan.
Året var 2017, Håkan fyllde 65 år, och det skulle firas med en färd över hela Rout 66 i USA, med sin kära Cathrine. Färden började i Chicago och slutade vid Los Angeles/Santa Monica efter nästan 600 mil. Färden bokades med Joy Rides, och färdledaren Janne hade kört denna resa hela 50 gånger. Motorcyklarna var HD eller Indian, ville man ha något annat kostade det extra. För Håkans och Cathrines del blev det en rejäl buss, en Indian Roadmaster. Resan företogs av 25 personer, fördelat på 17 motorcyklar
.
                                                                                                                                 Håkan på ”bussen” en Indian Roadmaster.

Det var en mycket trevlig resa som Håkan bjöd på, när han berättade till alla dessa bilder som förevisades, bl.a var de givetvis till Milwaukee och Harley-Davidson museet, passerade olika tidsoner, åt rejält med mat, stekar på 8 hekto, om man nu kunde få i sig allt detta. Rekordet var att äta denna köttbit inklusive potatis, sallad o.s.v på 8 minuter. Även pizzorna var jättestora.  Värmen var en utmaning, resan kördes i juli månad, tempen låg ofta på 40 – 45 grader, men som varmast över 50 grader (pust). Hur klarar man nu detta, jo, de drack 6-8 liter vatten varje dag samt vätskeersättning. Köpte kylvästar som man lade i blöt, vilket de även gjorde med ryggskydden. Tömde vatten i hjälmarna och i fickor o.s.v. Oftast körde de inte mer än två timmar i taget. Farten de höll var oftast mellan 70 – 90 miles/timmen, d.v.s mellan 110 och 150 km/tim på de rakaste och finaste vägarna.
De var även till Las Vegas och Grand Canyon. Hollywood och Beverly Hills vid Los Angeles och slutmålet nåddes efter 17 dagar varav 15 dagar på motorcykeln.
Kostnaden för mc och två personer blev c:a 65-70.000 kronor plus mat och dryck (alla inträden är då inräknad i kostnaden, liksom mc-hyra, bränsle och hotell).
 
Text och Foto:  Caj Abrahamsson samt foto privat.

Här står Håkan och Cathrine på var sin sida av tidzonen. Klockan var då 11.oo och 12.00

Kolla köttstycket längst fram i mitten. Vem kan äta upp detta med tillbehör på åtta minuter?

Den här plogen användes vid byggandet av Road 66 på 20-talet..

Lyckliga i mål efter nästan 600 mils mc-åkning i detta varma väder, men mycket att uppleva och se.

Håkan med sin Cathrine efter en fin berättelse på Bygården i Överhärde.

Något för Gävle kommun?  Den som fifflar eller missbrukar denna livboj åker på 500 dollar i böter eller 6 månader i fängelse.  Så skulle det vara även här.
/Tycker jag, Caj

Årets sista måndagsåkning gick till Brandbilsmuseet i Gysinge den 12 augusti.
 
Olle Andersson som tog emot och guidade oss genom hela museet berättade att 2002 var det en crusing för brandbilar i Sandviken. En man tyckte att de hade mycket brandbilar i Stockholm, men ingen stans att ha dem och tyckte att Gysinge skulle vara en perfekt plats. Mannen tog kontakt med Sandvikens kommun, och efter flera olika tänkbara platser för ett museum, så blev den fina nuvarande  platsen klar att bygga på. De sökte och fick 7 miljoner i EU-bidrag, och de klarade även av att bygga museet för dessa pengar. Olle Andersson är ensam i styrelsen att bo nära museet, han ser det från sin bostad, resten av styrelsen bor i Stockholm, därför sköter han alla visningar.
 
På plats i museet finns brandbekämpnings fordon från början av 1800-talet, en vagn som drogs med vatten i, till ångmaskinsspruta och lite modernare fordon. Här finns även ambulanser, fordon för fjällräddning, tidiga läkarvårdsutrustningar, material om det skulle ha blivit krig o.s.v.
Här kommer ett litet smakprov på den intressanta förevisningen.

Olle Andersson, bra guide och berättare vid brandbilsmuseet. Här sittande på en polissnöskoter för fjällräddning.
 
Text och foto:  Caj Abrahamsson

Här en Ångspruta som drevs med två hästar. På kuskbocken satt två man, en körde och den andra blåste i trumpet för att varna folk, här kommer vi.  En eldare satt baktill och såg till att det var fyr i ångmaskinen, som förresten är byggd i Ljusne, samt bromsade vagnen vid nedförslut. Detta ekipage var i drift till 1936 och med en sista utryckning 1926.

En Volvo stegvagn från 1932 från Motala. Denna stege kunde tas loss från bilen och rullas på stora hjul fram till räddningsstället.

Detta är egentligen ett krigsfordon, en Dodge Truck WC52 från 1945. Detta fordon kom med en landstigningsbåt till Normandie i Frankrike under andra världskriget. Som så många andra fordon blev den kvar på stranden. Efter kriget blev den såld till Sverige, handlaren fick ett antal kilometer som skulle rensas från fordon, och på så vis kom den till Sverige och fick ett nytt liv som brandbil.

Denna ambulans, en Chevrolet Super De Luxe, inköptes till Nitro Nobels sprängämnesfabrik i Gyttorp och gjorde tjänst 1941 – 1981. Då den var privatägd fick den ej vara vit med röda kors.

En Magirus Deutz 150 D11 stegbil från 1968 som gjort tjänst i Stockholm.

En brandbilspiket från Sala, det är en Volvo från 1933.

Denna Magirus från 1939 kördes till Tyskland för att få en brandstege påsatt. När bilen kom tillbaka, var hela bilen lackad i militärfärg, så Tyskland var redo med allt redan innan andra världskriget började. I Sverige blev den sedan omlackerad till röd igen.

En harpun för att kunna skjuta upp rep till nödställda i t.ex. fastigheter.

På klubbträffen torsdagen den 11 oktober var det en högtidskväll för de som gillade moto-crossen i fornstora dagar. Då fanns Hembygdsföreningens Ulf Westin på plats och berättade om ”Sippan”. Så var nämligen den lokala benämningen på dåtidens hemmabana för SMK Gävle, annars populärt kallad ”Siporexgropen” i Vretas Valbo. Ett namn kopplat till Gävleföretaget Siporex som tillverkade lättbetongblock 1945-1971. Redan under sommaren 1953 hördes det första motorljudet då grustaget började avvecklas.

                                                                              Vår ordförande Michael Mattsson tackar Ulf Westin t v för en trevlig kväll

Tiden i ”Sippan” var en stor glansperiod för SMK-Gävles moto-crossavdelning, vars lagmedlemmar syntes högt upp i prislistorna. Även rikskändisar i form av bl a ”Vilde Bill” Nilsson och Sten ”Storken” Lundin deltog i ett antal tävlingar.
År 1959, då en av SM-tävlingarna avgjordes här, vann vår egen Bertil Eriksson ”lilla klassen” över Torsten Hallman, för övrigt den senares enda förlust det året. En tävling där nog ”Sippan”-perioden hade flest antal åskådare – 3200 betalande.

Vid den här tiden, var i likhet med roadracingen, 500 cc-klassen att betrakta som kungaklassen, men i moto-cross fick man ha motorn igång vid start till skillnad från roadracingen där det var springstart.
Med motorn igång var det svårt att undvika tjuvstarter, så man hade allehanda trix för att hålla starten bl a under en period vänster hand på hjälmen för att inte växeln skulle kunna läggas i förtid. Ett försök med ljuslampor fungerade inte i stark solbelysning, så tävlingsledare Gustaf Hägglund fick åter ta fram startflaggan.

Förutom tidigare nämnde Bertil Eriksson som dominerade 250-klassen i distriktet och även tävlade på elitnivå var Gävles Karl-Gunnar ”Salle” Salander nestorn i 500-klassen. I lagtävlingar hade ”Salle” det hedervärda numret 50 på sin maskin. Jmf proffscyklingen där lagets kapten alltid har nollan på nummerlappen och därmed är den som övriga laget kör för. Men alla lagmedlemmar är lika viktiga – det gällde att slå ”sin förare” i de andra lagen.
Epoken ”Sippan” tog slut då den sista tävlingen kördes 1961.

Det som var speciellt roligt var att flera av dåtidens lokala stjärnor fanns på plats i Bygdegården denna klubbkväll.

Text Pär Bäcklin
Foto Arbetarbladet, J-berg/arkiv Gävleborg, ”privat” och Hans Back

Här har man ännu inte hunnit få bort lingrävaren som färdigställt banan.












Karl-Gunnar "Salle" Salander på sin Matchless 500 cc

Bertil Eriksson vinner "lilla klassen" 1959

Stilstudie av Bertil på sin Silverpil. Titta på Husqvarnans typiska framfjädring, som var vanlig på standarcyklarna.

Måndagen den 30 juli, gick Måndagskörningen hem till Leif Aurosell i Hedåsen (mellan Årsunda och Österfärnebo). Leif som åker sidovagnsracing med sin specialmaskin som har en König båtmotor, dock ”lite” ändrad för sidovagnsracing.
Leif har tillsammans med Lars-Gösta Schwartz från Hofors utvecklat dessa sidovagnsmaskiner (Lars-Gösta som åkt den berömda tävlingen på Isle of Man inte mindre än 26 gånger).
Deras motorcyklar är verkligen speciella, den förändrade König-motorn från båt till sidovagnsracer är bl.a. slidmatad med hjälp av en ”gammal grammofonskiva”, som man gjort ett jack i. När de bromsar ekipaget och styr åt t.ex. höger, vrids bromsskivan åt vänster. Bromsskivorna är förresten från Renault 8 och 10-bilar medan hjulen är 10-tums hundkojehjul.

        
                                                                                             Vilket race-ekipage, som synes sitter bromsskivan fram inte alls hjulet.

När Leif start upp härligheten och varvar upp den till 12000 varv/min kommer ett mycket skönsjungande ljud till oss publik
som hänförda lyssnar till de konstruktioner som Leif och Lars-Gösta fått till.
- Numera åker jag Classic Racing, säger Leif Aurosell. Jag har slutat att åka runt på Europas racingbanor, det blev helt enkelt för dyrt, så den bästa cykeln jag hade, har jag sålt till Prag.
- Jag hade också en långcykel (en längre variant av en sidovagnsracer) fortsätter Leif, som jag sålde, men den killen åkte av rejält, ut på en åker som hade en höjdskillnad på två meter nedåt i 240 km/tim. De flög åt alla håll och kanter, och den skadade karossen har jag nu köpt tillbaka, få se om jag skall rusta denna och bygga upp ett nytt raceekipage.
Leif berättar vidare att han började tävla redan när han var 15 år med en 98:a på en sandad isbana i Årsunda. Han har i början av sin karriär från 1956 åkt motocross med tre stycken Husqvarna Silverpilar. Han har kört 1000-mseters, backe osv och hittills haft 10-talet sidvagnscyklar.
Numera är Leif Aurosell 78 år fyllda, men vad är det på en fullfjädrad racingförare.
 
Text och foto:  Caj Abrahamsson 

 Här finns kraft och ovanliga konstruktioner.







Konstruktörer och förare på Leifs maskin. Fr.v. Leif Aurosell och Lars-Gösta Schwartz.







En tilltuffsad och hoptejpad långkaross, som kanske blir en racer på nytt.

Både Leif Aurosell och Lars-Gösta Schwartz körde helgen efter, alltså 3-5 augusti, 53-Årsracet på Sviestabanan i Linköping. Där tränas och tävlas det samtidigt i Roadracing, Motocross, Trial och Speedway både med och utan sidovagnar dessa dagar, inom Classic Racing.
För både Leif och Lars-Gösta gick det inte så bra på lördagens tävling, bägge fick bryta, För Lars-Gösta med burkslav Hans Blom gick det sämst, en kolv skar, så för dem var det bara att ställa in cykeln i släpvagnen och bli åskådare. I Leifs maskin gick en slidrem sönder, vilken kunde bytas, så han med sin burkslav Sören Eriksson från Enköping kunde åka in på tredje plats i söndagens tävling.
 
                                                                                                   Leif Aurosell t.v. med burkslav Sören Eriksson inför tävlingarna.
Text och foto:   Caj Abrahamsson                                                                                                                                                                                                               

 Leif Aurosell/Sören Eriksson jagar mot sin tredje plats, här före Rasmus Dombernowsky

 En burkslavs vedemödor.

 Att vara smidig var ordet.

Allt hade fungerat bra på träningen för Lars-Gösta Schwartz t.v. och Hans Blom....men sedan fick de tyvärr bryta.






Lars-Gösta Schwartz/Hans Blom, så länge det varade.