Torsdagen den 7 oktober hade vi fint främmande på vår klubbkväll vid Bygården i Överhärde. Det var Patrik Lövgren och David Englund från Ockelbo expo, som är en ideell förening för Ockelbo kommun för att bevara deras Kulturhistoria. De har även en utställning vid Wij trädgårdar i Ockelbo som oftast är öppen vardagar på sommaren.
 
Denna gång är det dock om Erik ”Ockelbo-Lundgren” och hans Ockelbo-Ferrari som Patrik och David skulle berätta, och vilken berättelse det blev. Här kommer lite av deras berättelse.,
 
Duktiga berättare om Erik ”Ockelbo-Lundgren” och hans bilar och tävlande.  Från höger Patrik Lövgren och då givetvis David Englund till vänster. Bägge från Ockelbo Expo.

Erik Lundgren föddes 1919 i Hemgården i Mo i norra Ockelbo som en av två söner till pappa Robert och mamma Tora.
Sitt tävlande började han med pappa Roberts bilar 1945, och senare med sina egna bilar i rally, tävlande för Sandvikens Motorklubb. Senare blev det en racer, Ford Special , 1949 och tävlade i klass Nordisk Special. Järbo Karossfabrik hade gjort karossen medan chassiet kom från Ford. Motorn är en sidventils Ford från senare delen av 30-talet med Arduntoppar och hela åtta Solex förgasare. Effekten hade man höjt från 100 hästar till närmare 300. Medhjälpare och konstruktör var hans vän Waldemar ”Walle” Lindström.
Det blev många tävlingar med denna bil på slutet av 40- och 50-talet,  Det tävlades på isbanor, travbanor och vanliga racingbanor med asfalt på.
På gamla filmerna som visades medan Patrik och David talade fanns bl.a. en från Storsjöns is i Sandviken, 1 februari 1950 vid Stenbryggarn, där Erik kör med dubbla bakhjul. Han vann Djurgårdsloppet i Helsingfors 1951 samt både Kanonloppet i Karlskoga och Skarpnäck i Stockholm 1954. Av cirka 75 starter vann han 45 samt många andra och tredjeplatser.
Bilen var inregistrerad, så den togs även fram ibland när han t.ex. skulle till affären och handla, men då kom mammorna ut och varnade sina barn, för det kunde gå ganska fort.
 
Eriks framfart på racerbanorna hade blivit mycket känt, inte bara i Sverige utan även nere i Europa, så han inbjöds till Mercedes i Tyskland att testa en Mercedes 300 SL tillsammans med deras förare. Det började regna, och det tilltog alltmer, så deras förare åkte in i depån. Erik som var van att köra på is, fortsatte dock och körde allt fortare hela tiden, snabbare än vad deras egna förare körde när det var torrt.
Efter detta fick han köra vissa tävlingar för Mercedes, bl.a. Sveriges GP i Kristianstad 1955 i en Mercedes 300 SL.  Fabriksföraren för Mercedes, Karl Kling och Erik utklassade övriga startfältet och bytte plats hela tiden, men Karl Kling var först över mållinjen och vann med 3/100- sekund före Erik. Det luktade stallorder att deras försteförare skulle vinna.
 
Efter många fina framgångar fick Erik erbjudande att bli stallförare för Mercedesstallet men han avböjde.  1956 körde han en hel del tillsammans med John Kvarnström och 1957 i Sveriges Grand Prix med Ce-Ge Hammarlund i Jocke Bonniers Maserati där de fick bryta i ledning när motorn rasade .
 
Erik körde även lite rally på senare tid, bl.a. Monte-Carlo rallyt och Midnattssrallyt i en Alfa-Romeo, men även Ford Anglia användes med hustru Ulla som kartläsare.
 
Nu till Ockelbo-Ferraribilarna. Erik hade fått nys på en Alfa-Romeo Giulietta Sprint som  brunnit, och fick en idé att göra en egen kaross till denna. Han for till Malmö flygindustri för att lära sig hur man arbetar med glasfiberarimerad plast. Han tyckte att Ulf Norinder hade en mycket fin Ferrari, så den karossen ville han efterlikna. Med hjälp av Jocke Bonnier, fick han låna Uffes Ferrari  500 Mondial och kunde gjuta av karossen, och få en gjutform för att göra karosserna. Uffes fina Ferrari med aluminiumkaross, en av endast sexton tillverkade, tappade dock färgen efter denna behandling, så den fick lackas om.
Nu kunde denna fina, lätta, läckra öppna karossen börja säljas till hugade köpare för 1.475 kronor, själv behöll han och byggde endast två bilar.
 
Därefter blev det istället byggande av båtar och skotrar, d.v.s Ockelbobåtar och Ockelboskotrar.
 
Erik ”Ockelbo-Lundgren” avled 16 september 1967 p.g.a hjärtfel.
  
Text och foto  Caj Abrahamsson, samt bilder från Ockelbo Expo.

På klubbträffen torsdagen den 11 oktober var det en högtidskväll för de som gillade moto-crossen i fornstora dagar. Då fanns Hembygdsföreningens Ulf Westin på plats och berättade om ”Sippan”. Så var nämligen den lokala benämningen på dåtidens hemmabana för SMK Gävle, annars populärt kallad ”Siporexgropen” i Vretas Valbo. Ett namn kopplat till Gävleföretaget Siporex som tillverkade lättbetongblock 1945-1971. Redan under sommaren 1953 hördes det första motorljudet då grustaget började avvecklas.

                                                                              Vår ordförande Michael Mattsson tackar Ulf Westin t v för en trevlig kväll

Tiden i ”Sippan” var en stor glansperiod för SMK-Gävles moto-crossavdelning, vars lagmedlemmar syntes högt upp i prislistorna. Även rikskändisar i form av bl a ”Vilde Bill” Nilsson och Sten ”Storken” Lundin deltog i ett antal tävlingar.
År 1959, då en av SM-tävlingarna avgjordes här, vann vår egen Bertil Eriksson ”lilla klassen” över Torsten Hallman, för övrigt den senares enda förlust det året. En tävling där nog ”Sippan”-perioden hade flest antal åskådare – 3200 betalande.

Vid den här tiden, var i likhet med roadracingen, 500 cc-klassen att betrakta som kungaklassen, men i moto-cross fick man ha motorn igång vid start till skillnad från roadracingen där det var springstart.
Med motorn igång var det svårt att undvika tjuvstarter, så man hade allehanda trix för att hålla starten bl a under en period vänster hand på hjälmen för att inte växeln skulle kunna läggas i förtid. Ett försök med ljuslampor fungerade inte i stark solbelysning, så tävlingsledare Gustaf Hägglund fick åter ta fram startflaggan.

Förutom tidigare nämnde Bertil Eriksson som dominerade 250-klassen i distriktet och även tävlade på elitnivå var Gävles Karl-Gunnar ”Salle” Salander nestorn i 500-klassen. I lagtävlingar hade ”Salle” det hedervärda numret 50 på sin maskin. Jmf proffscyklingen där lagets kapten alltid har nollan på nummerlappen och därmed är den som övriga laget kör för. Men alla lagmedlemmar är lika viktiga – det gällde att slå ”sin förare” i de andra lagen.
Epoken ”Sippan” tog slut då den sista tävlingen kördes 1961.

Det som var speciellt roligt var att flera av dåtidens lokala stjärnor fanns på plats i Bygdegården denna klubbkväll.

Text Pär Bäcklin
Foto Arbetarbladet, J-berg/arkiv Gävleborg, ”privat” och Hans Back

Måndagen den 30 juli, gick Måndagskörningen hem till Leif Aurosell i Hedåsen (mellan Årsunda och Österfärnebo). Leif som åker sidovagnsracing med sin specialmaskin som har en König båtmotor, dock ”lite” ändrad för sidovagnsracing.
Leif har tillsammans med Lars-Gösta Schwartz från Hofors utvecklat dessa sidovagnsmaskiner (Lars-Gösta som åkt den berömda tävlingen på Isle of Man inte mindre än 26 gånger).
Deras motorcyklar är verkligen speciella, den förändrade König-motorn från båt till sidovagnsracer är bl.a. slidmatad med hjälp av en ”gammal grammofonskiva”, som man gjort ett jack i. När de bromsar ekipaget och styr åt t.ex. höger, vrids bromsskivan åt vänster. Bromsskivorna är förresten från Renault 8 och 10-bilar medan hjulen är 10-tums hundkojehjul.

        
                                                                                             Vilket race-ekipage, som synes sitter bromsskivan fram inte alls hjulet.

När Leif start upp härligheten och varvar upp den till 12000 varv/min kommer ett mycket skönsjungande ljud till oss publik
som hänförda lyssnar till de konstruktioner som Leif och Lars-Gösta fått till.
- Numera åker jag Classic Racing, säger Leif Aurosell. Jag har slutat att åka runt på Europas racingbanor, det blev helt enkelt för dyrt, så den bästa cykeln jag hade, har jag sålt till Prag.
- Jag hade också en långcykel (en längre variant av en sidovagnsracer) fortsätter Leif, som jag sålde, men den killen åkte av rejält, ut på en åker som hade en höjdskillnad på två meter nedåt i 240 km/tim. De flög åt alla håll och kanter, och den skadade karossen har jag nu köpt tillbaka, få se om jag skall rusta denna och bygga upp ett nytt raceekipage.
Leif berättar vidare att han började tävla redan när han var 15 år med en 98:a på en sandad isbana i Årsunda. Han har i början av sin karriär från 1956 åkt motocross med tre stycken Husqvarna Silverpilar. Han har kört 1000-mseters, backe osv och hittills haft 10-talet sidvagnscyklar.
Numera är Leif Aurosell 78 år fyllda, men vad är det på en fullfjädrad racingförare.
 
Text och foto:  Caj Abrahamsson 

Både Leif Aurosell och Lars-Gösta Schwartz körde helgen efter, alltså 3-5 augusti, 53-Årsracet på Sviestabanan i Linköping. Där tränas och tävlas det samtidigt i Roadracing, Motocross, Trial och Speedway både med och utan sidovagnar dessa dagar, inom Classic Racing.
För både Leif och Lars-Gösta gick det inte så bra på lördagens tävling, bägge fick bryta, För Lars-Gösta med burkslav Hans Blom gick det sämst, en kolv skar, så för dem var det bara att ställa in cykeln i släpvagnen och bli åskådare. I Leifs maskin gick en slidrem sönder, vilken kunde bytas, så han med sin burkslav Sören Eriksson från Enköping kunde åka in på tredje plats i söndagens tävling.
 
                                                                                                   Leif Aurosell t.v. med burkslav Sören Eriksson inför tävlingarna.
Text och foto:   Caj Abrahamsson