Motorcykelhistoriska klubbens Gävleborgsavdelning bildades 1981 och är en ideell förening för intresserade av äldre motorcyklar. Vi är ca 200 medlemmar och har tillsammans ungefär 400 motorcyklar.

Årsmöteshandlingar, protokoll, medlemsinformation mm finns under fliken.
"Om klubben/Hämta filer" 

    

Nu kan du läsa om kommande Valborunda under fliken "Valborundan 2024"

Ny pubträff på Pitchers i Gävle den 7 mars kl 18.
Välkomna!


 

Klubben hade en pubafton torsdagen 8 februari med mycket trevlig samvaro där det berättades om alla vinterprojekt och planerades för kommande säsong.
Text och foto Kent Nilsson
 

Fredagen den 26 januari ordnade MCHK Gävleborg sin livs första bussresa till MC-mässan i Stockholm. Det blev en mycket trevlig resa med fullsatt buss, 48 personer, från Wallners buss. Frågan är vad man ska köpa, tittar i plånboken, nej den motorcykeln är för dyr den också. Fast lite tillbehör till mc:n eller nya mc-kläder är ju inte så dumt det heller. Behöver jag inte en ny hjälm?  Mat och dryck kom i alla fall ner i magen.

Text och Foto: Caj Abrahamsson

En avklädd dragracing mc..

Skall min Triumph Tiger 800 XRT, bytas mot en ny Triumph Tiger 900 GT Pro som den heter numera, men då fattas det en hel del utrustning, som tex. Hårda väskor?  Nja, det får nog  vänta.

Vem vill testa att sitta kvar, när det lutar så här?

Glada och lyckliga far vi hemåt……

…...säkert körd av vår chaufför

Vår kassör Ulf Olsson hade väckt en idé, att skulle vi inte kunna gå ut och äta eller ta en öl, nu när mc-säsongen för de flesta är över. Givetvis tyckte Kent Nilsson som tog kontakt med bar/restaurang Pitchers i Gävle och bjöd in alla våra medlemmar att komma dit nu i torsdags 16 november.
Det blev en riktigt trevlig kväll för oss 15 som fanns på plats. Det snackades om motorcyklar, mc-turer och mc-semestrar, bilar, öl och whisky (även om ingen drack denna ädla dryck denna dag).
 
Alla vi närvarande var överens om, att vi kör detta ytterligare en gång på senvintern.

Text och Foto:  Caj Abrahamsson

Gemytligt och trevligt på Pitchers, nu när de flesta motorcyklar står inställda  för vintern.                       

Tyvärr blev det en dålig uppslutning till torsdagens filmkväll vid Bygården i Överhärde. Vi som var där uppskattade dock den småtrevliga filmen om en man och hans motorcykel samt hans passion för fart. Detta var en spelfilm, men med original som förebild.
Kaffet och smörgåsen smakade lika bra som det brukar göra.
 
Caj Abrahamsson
 

Årets sista klubbkörning, liksom de två senaste åren, gick till Rolf Lundberg och hans fina garage, där det bjöds på grillad korv (grillmästare Dick Skoog) samt dricka av MCHK och Rolf bjöd på kaffe, bullar och sockerkaka. MUMS. En fullträff till träff blev det som de tidigare besöken hos Rolf med en stor mängd av MCHK-besökare.
 
Fr.o.m förra veckas träff, tittar vi lite närmare på en veteranmotorcykel som någon deltagare kommer med. Nu passade det verkligt bra att ta en titt på Rolf Lundbergs senaste alster.
 
Den senaste mc:n som Rolf gjort i ordning är en Royal Enfield Bullet 350 från 1952, och den är nyligen klarbyggd, renoverad är ett för litet ord i sammanhanget.
Rolf köpte den för ett par år sedan, och då låg den i fem lådor ”skrot”.  Uppbyggnaden av den encylindriga, fyrtaktaren på 18 hästar och 350 kubiks starka maskinen har tagit 1 år och 2 månader och nu kommit fram som en riktig juvel bland annat fått en snyggare batterilåda som Rolf tillverkat, nya skärmar, fälgar som ekrats upp, däck, nytt lyse o.s.v 
En liten sidoväska att ha grejor med sig kan vara bra tänkte Rolf, och genast fick mc:n en sådan, det är en gammal ammunitionsväska.
- Motorcykeln hade legat i sina lådor i en vedbod fortsätter Rolf, och den hade då X-nummer på reg.skylten. Den har aldrig haft de nya registreringsskyltarna som kom 1972 och jag fick en hel låda med överblivet material efter bygget.
En sak till, vilket härligt ljud som maskinen levererar.
 
Text och Foto:   Caj Abrahamsson

Rolf Lundberg på sitt senaste MC-bygge, Royal Enfield Bullet 350.

Ammunitionsväska som blev en fin sidoväska.

Snygg motor

Överblivet material

Onsdagen den 13 september, var näst sista klubbkörningen för MCHK Gävleborg för året. Målet denna dag var Road 56 Cruisers,  i Hedesunda. Vilket fika, eller korv om man så ville. Superstora  Räksmörgåsar, Jättekanelbullar, Toast eller annat gott. Det var bara att välja, och därtill till billigt pris. Vi var 16 stycken som hittade dit i det fina vädret.
 
Fr.o.m denna gång skall vi försöka ta tag i en lite äldre motorcykel, och skriva lite om denna samt
vilken person som är ägaren. Denna gång blev det Tommy Lind och hans mycket fina Norton Commando 750 S -69.
Tommy berättar att han haft mc:n i tre år. Importerades av Rhodes Motor i Nyköping. Rätt  omgående levererades den till Bernt Norgren Motor i Bollnäs och då fick reg.nr. X 1467.
Efter tre ägare blev det ett motorhaveri och då blev den liggandes. En Malungsbo köper den i delar och Jeppe Engenering sätter ihop motorn och besiktar den 23 maj 2017. MC:n säljes till en Dala-Järnabo som efter 14 daga säljer den vidare till Tommy, 6 augusti 2020, och då hade den gått 2.769 mil. Därefter är toppen genomgådd och kannringarna är bytta.
 
Motorn är en fyrtakts 2-cylindrig 750 kubikare på 58 hästkrafter vid 6800 varv. Torrvikten är 191 kg, tanken rymmer 10 liter och toppfarten är hela 185 km/tim.
 
Text och Foto:   Caj Abrahamsson

Onsdagskörningen 6 september gick till fina friluftsområdet Högbo Bruk norr om Sandviken. Det var drygt 30-talet mc-förare som hade hörsammat kallelsen och tog sig en åktur och njöt i det fina vädret.
 
Text och Foto: Caj Abrahamsson

MCHK Gävleborgs Onsdagskörningar har fortgått hela sommaren från och med 10 maj. Onsdagen 30 augusti var det dags att ta en tur till Bergmans Fisk i Norrsundet vid deras fantastiska läge vid havet och ganska nybyggda lokaler. Fiskförsäljningen hade tyvärr stängt när vi kom fram, men det gick ju bra i alla fall, för deras restaurang stod redo med både mat och fika.

Vi som hade det skönt i solen.
 
Text och foto:   Caj Abrahamsson

Vår mc-parkering vid Bergmans Fisk i Norrsundet.

Här vankades god mat, matbordet fotat från två håll.

Fr.v. Birgitta Dahl, Pär Bäcklin och Erling Flodman.hade fått ett alldeles eget bord.

Torsdagen den 7 oktober hade vi fint främmande på vår klubbkväll vid Bygården i Överhärde. Det var Patrik Lövgren och David Englund från Ockelbo expo, som är en ideell förening för Ockelbo kommun för att bevara deras Kulturhistoria. De har även en utställning vid Wij trädgårdar i Ockelbo som oftast är öppen vardagar på sommaren.
 
Denna gång är det dock om Erik ”Ockelbo-Lundgren” och hans Ockelbo-Ferrari som Patrik och David skulle berätta, och vilken berättelse det blev. Här kommer lite av deras berättelse.,
 
Duktiga berättare om Erik ”Ockelbo-Lundgren” och hans bilar och tävlande.  Från höger Patrik Lövgren och då givetvis David Englund till vänster. Bägge från Ockelbo Expo.

Erik Lundgren föddes 1919 i Hemgården i Mo i norra Ockelbo som en av två söner till pappa Robert och mamma Tora.
Sitt tävlande började han med pappa Roberts bilar 1945, och senare med sina egna bilar i rally, tävlande för Sandvikens Motorklubb. Senare blev det en racer, Ford Special , 1949 och tävlade i klass Nordisk Special. Järbo Karossfabrik hade gjort karossen medan chassiet kom från Ford. Motorn är en sidventils Ford från senare delen av 30-talet med Arduntoppar och hela åtta Solex förgasare. Effekten hade man höjt från 100 hästar till närmare 300. Medhjälpare och konstruktör var hans vän Waldemar ”Walle” Lindström.
Det blev många tävlingar med denna bil på slutet av 40- och 50-talet,  Det tävlades på isbanor, travbanor och vanliga racingbanor med asfalt på.
På gamla filmerna som visades medan Patrik och David talade fanns bl.a. en från Storsjöns is i Sandviken, 1 februari 1950 vid Stenbryggarn, där Erik kör med dubbla bakhjul. Han vann Djurgårdsloppet i Helsingfors 1951 samt både Kanonloppet i Karlskoga och Skarpnäck i Stockholm 1954. Av cirka 75 starter vann han 45 samt många andra och tredjeplatser.
Bilen var inregistrerad, så den togs även fram ibland när han t.ex. skulle till affären och handla, men då kom mammorna ut och varnade sina barn, för det kunde gå ganska fort.
 
Eriks framfart på racerbanorna hade blivit mycket känt, inte bara i Sverige utan även nere i Europa, så han inbjöds till Mercedes i Tyskland att testa en Mercedes 300 SL tillsammans med deras förare. Det började regna, och det tilltog alltmer, så deras förare åkte in i depån. Erik som var van att köra på is, fortsatte dock och körde allt fortare hela tiden, snabbare än vad deras egna förare körde när det var torrt.
Efter detta fick han köra vissa tävlingar för Mercedes, bl.a. Sveriges GP i Kristianstad 1955 i en Mercedes 300 SL.  Fabriksföraren för Mercedes, Karl Kling och Erik utklassade övriga startfältet och bytte plats hela tiden, men Karl Kling var först över mållinjen och vann med 3/100- sekund före Erik. Det luktade stallorder att deras försteförare skulle vinna.
 
Efter många fina framgångar fick Erik erbjudande att bli stallförare för Mercedesstallet men han avböjde.  1956 körde han en hel del tillsammans med John Kvarnström och 1957 i Sveriges Grand Prix med Ce-Ge Hammarlund i Jocke Bonniers Maserati där de fick bryta i ledning när motorn rasade .
 
Erik körde även lite rally på senare tid, bl.a. Monte-Carlo rallyt och Midnattssrallyt i en Alfa-Romeo, men även Ford Anglia användes med hustru Ulla som kartläsare.
 
Nu till Ockelbo-Ferraribilarna. Erik hade fått nys på en Alfa-Romeo Giulietta Sprint som  brunnit, och fick en idé att göra en egen kaross till denna. Han for till Malmö flygindustri för att lära sig hur man arbetar med glasfiberarimerad plast. Han tyckte att Ulf Norinder hade en mycket fin Ferrari, så den karossen ville han efterlikna. Med hjälp av Jocke Bonnier, fick han låna Uffes Ferrari  500 Mondial och kunde gjuta av karossen, och få en gjutform för att göra karosserna. Uffes fina Ferrari med aluminiumkaross, en av endast sexton tillverkade, tappade dock färgen efter denna behandling, så den fick lackas om.
Nu kunde denna fina, lätta, läckra öppna karossen börja säljas till hugade köpare för 1.475 kronor, själv behöll han och byggde endast två bilar.
 
Därefter blev det istället byggande av båtar och skotrar, d.v.s Ockelbobåtar och Ockelboskotrar.
 
Erik ”Ockelbo-Lundgren” avled 16 september 1967 p.g.a hjärtfel.
  
Text och foto  Caj Abrahamsson, samt bilder från Ockelbo Expo.

Erik i sin framgångsrika Fordracer i klass Nordisk special.  Tävlingsnummer 49 hade han ofta, detta p.g.a att 1949 byggdes denna bil.

En fin motorbild. Åtta Solexförgasare på Arduntoppar i Fordracern

En segerrik tid blev det även i Mercedesstallets 300 SL

Segeraffisch från Mercedes-Benz 1955

Erik åkte också rally på senare delen av sin karriär, här flyger han fram i Midnattssolsrallyt med fru Ulla i kartläsarstolen.

Bild på en färdig "Ockelbo-Ferrari"

Erik lyfter lätt sin ”Ferrarikaross” med en vikt på bara c:a 34 kilo.

På klubbträffen torsdagen den 11 oktober var det en högtidskväll för de som gillade moto-crossen i fornstora dagar. Då fanns Hembygdsföreningens Ulf Westin på plats och berättade om ”Sippan”. Så var nämligen den lokala benämningen på dåtidens hemmabana för SMK Gävle, annars populärt kallad ”Siporexgropen” i Vretas Valbo. Ett namn kopplat till Gävleföretaget Siporex som tillverkade lättbetongblock 1945-1971. Redan under sommaren 1953 hördes det första motorljudet då grustaget började avvecklas.

                                                                              Vår ordförande Michael Mattsson tackar Ulf Westin t v för en trevlig kväll

Tiden i ”Sippan” var en stor glansperiod för SMK-Gävles moto-crossavdelning, vars lagmedlemmar syntes högt upp i prislistorna. Även rikskändisar i form av bl a ”Vilde Bill” Nilsson och Sten ”Storken” Lundin deltog i ett antal tävlingar.
År 1959, då en av SM-tävlingarna avgjordes här, vann vår egen Bertil Eriksson ”lilla klassen” över Torsten Hallman, för övrigt den senares enda förlust det året. En tävling där nog ”Sippan”-perioden hade flest antal åskådare – 3200 betalande.

Vid den här tiden, var i likhet med roadracingen, 500 cc-klassen att betrakta som kungaklassen, men i moto-cross fick man ha motorn igång vid start till skillnad från roadracingen där det var springstart.
Med motorn igång var det svårt att undvika tjuvstarter, så man hade allehanda trix för att hålla starten bl a under en period vänster hand på hjälmen för att inte växeln skulle kunna läggas i förtid. Ett försök med ljuslampor fungerade inte i stark solbelysning, så tävlingsledare Gustaf Hägglund fick åter ta fram startflaggan.

Förutom tidigare nämnde Bertil Eriksson som dominerade 250-klassen i distriktet och även tävlade på elitnivå var Gävles Karl-Gunnar ”Salle” Salander nestorn i 500-klassen. I lagtävlingar hade ”Salle” det hedervärda numret 50 på sin maskin. Jmf proffscyklingen där lagets kapten alltid har nollan på nummerlappen och därmed är den som övriga laget kör för. Men alla lagmedlemmar är lika viktiga – det gällde att slå ”sin förare” i de andra lagen.
Epoken ”Sippan” tog slut då den sista tävlingen kördes 1961.

Det som var speciellt roligt var att flera av dåtidens lokala stjärnor fanns på plats i Bygdegården denna klubbkväll.

Text Pär Bäcklin
Foto Arbetarbladet, J-berg/arkiv Gävleborg, ”privat” och Hans Back

Här har man ännu inte hunnit få bort lingrävaren som färdigställt banan.












Karl-Gunnar "Salle" Salander på sin Matchless 500 cc

Bertil Eriksson vinner "lilla klassen" 1959

Stilstudie av Bertil på sin Silverpil. Titta på Husqvarnans typiska framfjädring, som var vanlig på standarcyklarna.

Måndagen den 30 juli, gick Måndagskörningen hem till Leif Aurosell i Hedåsen (mellan Årsunda och Österfärnebo). Leif som åker sidovagnsracing med sin specialmaskin som har en König båtmotor, dock ”lite” ändrad för sidovagnsracing.
Leif har tillsammans med Lars-Gösta Schwartz från Hofors utvecklat dessa sidovagnsmaskiner (Lars-Gösta som åkt den berömda tävlingen på Isle of Man inte mindre än 26 gånger).
Deras motorcyklar är verkligen speciella, den förändrade König-motorn från båt till sidovagnsracer är bl.a. slidmatad med hjälp av en ”gammal grammofonskiva”, som man gjort ett jack i. När de bromsar ekipaget och styr åt t.ex. höger, vrids bromsskivan åt vänster. Bromsskivorna är förresten från Renault 8 och 10-bilar medan hjulen är 10-tums hundkojehjul.

        
                                                                                             Vilket race-ekipage, som synes sitter bromsskivan fram inte alls hjulet.

När Leif start upp härligheten och varvar upp den till 12000 varv/min kommer ett mycket skönsjungande ljud till oss publik
som hänförda lyssnar till de konstruktioner som Leif och Lars-Gösta fått till.
- Numera åker jag Classic Racing, säger Leif Aurosell. Jag har slutat att åka runt på Europas racingbanor, det blev helt enkelt för dyrt, så den bästa cykeln jag hade, har jag sålt till Prag.
- Jag hade också en långcykel (en längre variant av en sidovagnsracer) fortsätter Leif, som jag sålde, men den killen åkte av rejält, ut på en åker som hade en höjdskillnad på två meter nedåt i 240 km/tim. De flög åt alla håll och kanter, och den skadade karossen har jag nu köpt tillbaka, få se om jag skall rusta denna och bygga upp ett nytt raceekipage.
Leif berättar vidare att han började tävla redan när han var 15 år med en 98:a på en sandad isbana i Årsunda. Han har i början av sin karriär från 1956 åkt motocross med tre stycken Husqvarna Silverpilar. Han har kört 1000-mseters, backe osv och hittills haft 10-talet sidvagnscyklar.
Numera är Leif Aurosell 78 år fyllda, men vad är det på en fullfjädrad racingförare.
 
Text och foto:  Caj Abrahamsson 

 Här finns kraft och ovanliga konstruktioner.







Konstruktörer och förare på Leifs maskin. Fr.v. Leif Aurosell och Lars-Gösta Schwartz.







En tilltuffsad och hoptejpad långkaross, som kanske blir en racer på nytt.

Både Leif Aurosell och Lars-Gösta Schwartz körde helgen efter, alltså 3-5 augusti, 53-Årsracet på Sviestabanan i Linköping. Där tränas och tävlas det samtidigt i Roadracing, Motocross, Trial och Speedway både med och utan sidovagnar dessa dagar, inom Classic Racing.
För både Leif och Lars-Gösta gick det inte så bra på lördagens tävling, bägge fick bryta, För Lars-Gösta med burkslav Hans Blom gick det sämst, en kolv skar, så för dem var det bara att ställa in cykeln i släpvagnen och bli åskådare. I Leifs maskin gick en slidrem sönder, vilken kunde bytas, så han med sin burkslav Sören Eriksson från Enköping kunde åka in på tredje plats i söndagens tävling.
 
                                                                                                   Leif Aurosell t.v. med burkslav Sören Eriksson inför tävlingarna.
Text och foto:   Caj Abrahamsson                                                                                                                                                                                                               

 Leif Aurosell/Sören Eriksson jagar mot sin tredje plats, här före Rasmus Dombernowsky

 En burkslavs vedemödor.

 Att vara smidig var ordet.

Allt hade fungerat bra på träningen för Lars-Gösta Schwartz t.v. och Hans Blom....men sedan fick de tyvärr bryta.






Lars-Gösta Schwartz/Hans Blom, så länge det varade.